Hur ska jag börja? Äsch, jag skriver väl bara på...

Jag älskar & saknar er så jävlá mycket. Jag vill ha er tillbaka, ni är/var en del av mitt liv. Och nu när ni är borta fattas det bitar. På dagarna längtade jag efter er - att få snacka med er. Ni gör mig så jävlá glad, kan ni förstå det? Att få prata med er på alla olika sätt får mig att le, får mig att känna mig värd något.
Ni är fán två av de bästa människorna på denna jord. Ni betyder så himla mycket.

Jag vet, jag gör så mycket fel. Jag säger så mycket förlåt. Men ibland tänker jag inte. Jag gör bara saker, utan att tänka - som jag ångrar sedan. Egentligen förtjänar jag inte er, ni är så himla mycket bättre än mig på alla sätt och vis. Men jag vore så glad om ni kunde ge mig en chans till. Snälla, bara en chans till. Låt mig visa att jag kan, jag kan försöka. Gör jag ett fel till, då låter jag er väl gå om det är så ni vill. Men bara ni ger mig en liten skit chans.

Jag förstår inte varför ni uppfattar mitt sätt att bete mig som det ni säger? Jag tänker inte ens på det. Kanske gör jag det, kanske inte? Vad vet jag. Men det är fán inte så det är menat. Jag menar inte att byta ut någon om jag nu gör det. Jag gör det faktiskt inte.
Men somsagt gör jag fel varenda minut, finns det ens någon värre än mig? Och jag säger förlåt, utan att förändra. Jag förstår inte på mig själv, jag bara gör det. Utan att tänka.
Men jag tänker inte "byta ut" mer, kommer ni tillbaka kommer jag känna samma sak för de andra som nu. Jag tänker inte fortsätta vara så .. falsk, som ni verkar uppleva mig.

Ni säger att jag sårar er, visst. Jag gör säkerligen det. Men det verkar inte som ni förstår att ni också sårar? Att ni också gör mig ledsen?
Du sa att du förstod det, men det känns inte så. Men vad vet jag? Kanske bara så jag upplever det?
Jag har blivit så jävlá mycket sårad av er men ändå förlåter jag er, för att jag älskar er. För hur kan man inte förlåta någon man älskar?
Det som har sårat mig mest är väl att du inte älskar mig. Jag vet, du sa det för två veckor sen plus. Men det svider fortfarande i hjärtat. Du ljög för mig. Du ljög. Fán alltså.
Ibland när det är såhär önskar jag att jag aldrig började prata med någon av er, att ni bara hade varit några människor jag hade låtit flyta förbi. Vem vet hur det hade sett ut då? Inte såhär iaf.

Så snälla. Ge mig en chans till, bara en. Jag lovar att försöka inte såra, men att lova att inte såra kan jag inte. Men jag lovar att inte försöka.
Förlåt.

Jag bryr mig inte vem som läste och inte läste. Who cares? Jag behövde bara få ut allt på något sätt. Och samtidigt på ett diskret sätt försöka få Dem att läsa. Jag bryr mig inte om du inte förstod ett skit om denna text eller vilka det handlar om. Det viktigaste är att De förstår, de vet att det handlar om dem. Och de förstår dem när de läser, att det handlar om dem, så du behöver inte ens undra "handlade detta om mig?" för handlade detta om dig. Så vet du det.

Jag älskar er, föralltid.